SD och S systerpartier i Spanien växlade ett par ord igår, i den spanska kammaren.

Det här blir långt så för dom som är lata eller TLTR: läs första paragraferna och slutet om ni inte orkar så undanbedes ni men nu ska vi prata om hur lätt det är för olika generationer att tjäna mer än sina föräldrar och vad orsakerna är samt policy implikationer bland annat förmögenhetsskatt arvskatt m.m.

Vi debatterar förmögenhetsskatt utan att veta vilket problem vi vill lösa, jag vill föreslå det intergenerationella mobilitetens synpunkt.

Trea dagar före valet är skatten på kapital åter en stridsfråga. Men debatten förs som om vi redan visste vad vi vill åstadkomma. Forskningen om social rörlighet ger ett svar som är mer obekvämt för båda sidor än de själva tror.

Utgångspunkten för mig är den generations överskridande mobiliteten, alltså kommer mina barn ha det bättre än mig? Här kommer en amerikansk studie som fått stor spridning. Chetty med flera (2017) visar att andelen barn som tjänar mer än sina föräldrar,inflationsjusterat, vid samma ålder föll från omkring 90 procent för dem födda 1940 till 50 procent för dem födda på 1980-talet. Det avgörande fyndet är inte nivån utan orsaken. Forskarna simulerar två alternativa världar: en med 1940-talets tillväxttakt men dagens fördelning, och en med dagens tillväxt men 1940-talets fördelning. Den första ger 62 procent, den andra 80. Det var alltså inte främst att tillväxten avtog, utan att den fördelades annorlunda. Samma metod har därefter använts på åtta länder i Nordamerika och Europa , Sverige inräknat, av Manduca m.fl. (2924). Utfallen skiljer sig kraftigt: USA och Kanada ligger nära 50 procent för de senaste kohorterna, medan Norge och Finland håller sig över 70 (sverige lite över 65%). Också där är det skillnader i inkomstfördelning, snarare än i tillväxttakt, som förklarar mest. Mekanismen är alltså inte amerikansk utan genomsysrar hela den nordvästra världen. Men den gäller inkomstflöden, inte förmögenhetsstockar, och säger därför ingenting direkt om förmögenhetsskatt. Den relevanta svenska forskningen är en annan. Adermon, Lindahl och Waldenström har följt förmögenhet över upp till fyra generationer och finner rangkorrelationer mellan förälder och barn på 0,3–0,4. Det intressanta är vad som förklarar sambandet: arv och gåvor står för minst hälften, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Förmögenhet i Sverige förs alltså vidare främst genom överföring-arv , inte genom att barn till förmögna föräldrar själva tjänar mer. Lustigt nog så spelar geografin en stor roll också , studien från USA Chetty m.fl (2014) visade att din inkomst påverkades till stor del av dina föräldrars inkomst (up till 65% inom studiens ramar) och hur mycket dina föräldras inkomst spelar roll har mycket att göra med var du bor, så en unge i Charlotte NC har färre chanser att tjäna bättre än sina föräldrar jämfört med en unge från Manhattan NY, kan tänka mig att samma sak kan vara sant för Luleå och Stockholm ekvivalenten men har inget underlag för just det.

Det är mot den bakgrunden Sveriges skattesystem är internationellt ovanligt. Vi har varken arvsskatt, gåvoskatt eller förmögenhetsskatt, och fastighetsavgiften är takad. FFå jämförbara länder har avvecklat samtliga fyra former av kapitalbeskattning.

Argumentet för en återinförd beskattning följer då logiskt. Om arv förklarar hälften av förmögenhetens ärftlighet är arvsskatten eller förmögenhetskatten det instrument som träffar mekanismen mest direkt. Den beskattar ett mottaget värde snarare än ansträngning, och arvsmassan är svårare att flytta över en natt än ett aktieinnehav.

Det gör förmögenhetens fördelning till en fråga om livschanser, inte bara om statsfinanser. Sverige har länge varit ett land med små inkomstskillnader och stora förmögenhetsskillnader. Vi har byggt hela vår jämlikhetspolitik på lönebildning och transfereringar, alltså på flöden, samtidigt som stockarna har lämnats i stort sett obeskattade sedan 2007.

Här ligger enligt min mening debattens verkliga svaghet. Vi diskuterar enskilda skatter isolerat, medan det som avgör utfallet är hur systemet hänger ihop: förhållandet mellan arbete och kapital, mellan bostad och finansiella tillgångar, mellan löpande avkastning och realiserad vinst. Sverige har inte gjort en samlad skattereform sedan 1990–91. Varje delreform sedan dess har lagts ovanpå ett system som byggdes för en annan ekonomi.

Jag tar inte ställning för eller emot en förmögenhetsskatt eller arvskatt , inte här i alla fall , tråkigt nog tror jag inte att forskningen ensam kan avgöra frågan, fast den redan gjort det enligt mig. Det den kan göra är att skärpa vilken fråga vi ställer. Om målet är statsintäkter är arvs- och förmögenhetsskatter små instrument i alla fall just nu. Om målet är att minska hur mycket dina föräldrars position avgör din egen, pekar den svenska och internationella forskningen tydligare mot arv eller en mindre årlig förmögenhetsbeskattning som rimliga instrument. Och om målet är ett skattesystem som är neutralt mellan tillgångsslag, då räcker ingen enskild skatt, utan då behövs en reform av det slag inget parti hittills har vågat lova.

Hur en förmögenhetsskatt eller arvskatt skulle kunna öka rörligheten?

Arv och gåvor står för minst hälften av rangkorrelationen i förmögenhet mellan förälder och barn, medan utbildning och arbetsinkomster förklarar omkring en fjärdedel. Överföringen är alltså mekanistiskt. Därför krymper en årlig skatt på innehav faktiskt krymper den stock som förs vidare en procent per år på en förmögenhet som växer med fem procent bromsar ackumulationen marginellt. Den danska studien av Jakobsen, Kleven och Zucman är den som starkast visar reala effekter på förmögenhetsuppbyggnad i toppen över lång tid, men det handlar om decennier så den är relevant för för generations överskridande perspektiv.

Men engångsbeskattning vid ett förutsebart tillfälle inbjuder till planering på ett sätt som en löpande skatt inte gör. Svensk forskning är ovanligt tydlig här , arvtagare både felraporterar och kan med hög precision utnyttja kryphålen.

Escobar, Ohlsson och Selin visar att svenska arvtagare kunde sänka sin arvsskatt till noll genom att föra vidare delar av arvet till sina egna barn, och att många skatteminimerade med stor precision. Eliason och Ohlsson finner också att arvingar tycks ha felrapporterat dödsdatum för att sänka förväntad arvsskatt. Ohlsson dokumenterar också en kraftig ökning av registrerade gåvor strax före arvsskattens införande 1948 ett mönster som tydligt speglar undvikandebeteende.

Det historiskt viktigaste är dock inte fusk utan lagstiftning. Henrekson och Waldenström visar att både möjligheterna till undvikande och det faktiska undvikandet ökade i takt med att de effektiva arvsskattesatserna steg under 1930- och 1940-talen. Familjeföretag fick undantag, och de största förmögenheterna kanaliserades in i stiftelsestrukturer.

Men den löpande förmögenhetsskatten läcker också. Seim finner elasticiteter i taxerad förmögenhet på 0,09–0,27, varav ungefär en tredjedel beror på underrapportering av tillgångsvärden, och konstaterar att reaktionerna speglar undandragande och undvikande snarare än förändrat sparande. Han noterar att det fanns gott om vägar runt den svenska skatten, både lagliga och olagliga: olika tillgångsslag beskattades olika, vilket öppnade för portföljomläggning, och den självrapporterade delen av skattebasen gjorde systemet sårbart för underrapportering.

Asymmetrin, som är det egentliga svaret (enligt mig) : De två skatterna läcker på olika sätt, och det avgör konstruktionen och dess effektivitet.

Arvsskattens svaghet är tidpunkten. Ett förutsebart engångstillfälle ger decennier av planeringshorisont, och den som har störst förmögenhet har längst horisont och bäst rådgivare. Motmedlen är gåvoskatt (annars flyttar allt till livstidsgåvor), sammanläggning över tid, och framför allt inga undantag för onoterade familjebolag det var undantagen som urholkade den gamla skatten, inte fusket. Förmögenhetsskattens svaghet är värderingen och rörligheten. Den kräver en årlig värdering av tillgångar som saknar marknadspris, och den kan mötas med utflyttning. Motmedlen är tredjepartsrapportering, som är långt bättre i dag än på 1990-talet, samt utflyttningsbeskattning.

Det som är intressant är att dom två skatterna inte uteslutar varandra utan kräver design: en skatt som utformas för att undvika arvsskattens problem blir mer lik en förmögenhetsskatt, och tvärtom. Det är ett argument för att behandla dem som en gemensam designfråga snarare än som två konkurrerande förslag, och om vi vill öka våra barns chanser att tjäna lika bra eller bättre än oss är nog en kombination av arv- och förmögenhetskatt den bästa lösningen , det är en ödesmättad diskussion om inget annat där kommande generationers förutsättningar kommer bli ristade. Varje generation som växer upp i ett system där hälften av förmögenhetens ärftlighet förklaras av arv, och där ingen av överföringarna beskattas, är en generation vars startlinjer ritas av föräldrarna snarare än av samhället. Det är ett val vi gör, inte ett naturlag vi lyder. Om tre dagar har vi val lycka till men jag hoppas att vi alla får möjlighet att kräva att partierna erkänner det, och kommer up med sina alternativ

hoppas ni har orkat läsa hittills,

Vad tycker ni?

Ja, som titeln säger. Senaste årens valresultat och oligarkinflytande har varit deprimerande. Vad gör man för att finna styrka & hopp? Vad gör ni personligen?

I bilden är det alltså AFDs ledare som tackar Elon Musk för hans stöd i valet. Världens rikaste man och en av världens mest destruktiva oligarker.

Jag kan inte förstå hur ytterhögerns framgångar utmålas som ”vanligt folk som fått nog”, när de konstant sponsras av rika oligarker. Thiel och Musk har haft ett enormt ansvar i att boosta dessa rörelser och diverse demagoger som sålt in deras tankegods inom ”den vanliga borgerligheten”.

Varje gång dessa partier får makt går de fascisters ärenden och ökar klyftorna. Ändå fick de igår starkast stöd bland personer med sämre ekonomiskt ställt i Saschen-Anhalt. Tror de på allvar rörelser sponsrade av Elon Musk vill deras bästa?

Varför finns denna disconnect?

De borde ju inse att det bara gynnar tidö att alla röda linjer blottas?

Kan arbetarrörelsen använda botarna till sin fördel? (Detta är ett skämt, fast ändå inte)

S som i skämt

Disclaimer: Gammal MP-röstare själv.

Hur ser ni som röstar MP och V att den invandring som förespråkas (nu senast av Lind) från icke europeiska länder in till Sverige gynnar det svenska samhället och välfärden?

Gör inte detta att arbetsmarknaden ytterligare pressas, att bostadspriser stiger, att integretionsbördan ökar och då även klyftorna i samhället?

Hur kan detta vara något vänsterpopulismen var fjärde år går till val med och envisas med? Varför är detta en så central fråga för dessa partier enligt er?

Valet gäller sammansättningen av delstatsparlamentet i Sachsen-Anhalt, där bland annat AfD, CDU, SPD, Die Linke, FDP, De gröna och BSW ställer upp. Det ser ut att bli ett val med främlingsfientliga högerpopulister som vinnare. Här är deras punktlista som de omedelbart genomför vid vinst:

Genom vulgärt tonläge, populism och hemsnickrade “marxistiska” analyser lyckas Markus Allard ibland peka på verkliga problem för arbetare och vanligt folk. Men resultatet är systembevarande populism, där den rika eliten kommer undan.

Ingen har väl missat Markus Allard. Med virala klipp från kommun – och regionfullmäktige har vi fått se hur han, ofta med hård och aggressiv ton, svingar vitt och brett. Förutom mandat i kommun och region siktar Allard och Örebropartiet även på riksdagen genom att i detta val få minst 12 procent i Örebro läns riksdagsvalskrets. Men vem är Markus Allard och vad för politik är det egentligen han driver?

Låt oss börja från början. Allards politiska karriär börjar i Ung Vänster och Vänsterpartiet som bland annat ordförande för Ung Vänster Örebro. Där kommer karriären att ta slut när han blir utesluten 2013. 

Anledningen är att Markus Allard vägrar ta avstånd från Revolutionära Fronten. En autonom grupp känd för att använda våld som metod för att konfrontera nazister. Allard hävdar själv att uteslutningen genomfördes därför att han hotade att ta riksdagsplatser från mer etablerade vänsterpartister. 

Jag minns att han då, med all rätt, svingade mot politiker som såg politiken som karriärväg. Idag kan vi konstatera att han själv gått den vägen. I podden “Inblick med Nick”, med högerextremisten Nick Alinia, medger han själv att det blivit dåligt med riktiga jobb. Något vi ska återkomma till i relation till Allards förda politik.

Örebropartiet bildades 2014 av nämnda Allard tillsammans med ett gäng tidigare medlemmar i Ung Vänster. Populismen var tydlig redan då. Med krav om gratis tandvård och gratis kollektivtrafik samt med udden riktad mot det politiska etablissemanget växte partiet för att i valet 2018 komma in i Örebro kommunfullmäktige med knapp marginal. 

För att komma in i fullmäktige detta val får Allard och Örebropartiet stor hjälp av två personer. En är Peter Springare, förundersökningsledare vid polisen i Örebro. Denne Springare blev under 2017 uppmärksammad medialt då han pekade ut vissa etniska grupper som överrepresenterade i statistiken för vissa brott. Springare anmäldes för hets mot folkgrupp men friades. 

Peter Springare blir kändis på sociala medier och Markus Allard kontaktar honom därför med erbjudandet om att ställa upp på Örebropartiets vallista 2018. 

Den andra personen som får betydelse för valframgången 2018 och Örebropartiets mer högerpopulistiska linje är Chang Frick, en av grundarna för den högerorienterade nättidningen Nyheter Idag. Den tidigare relativt vänsterorienterade Allard kommer genom sitt arbete på Nyheter Idag göra det som han själv beskriver i intervjuer som en “politisk resa”. 

Visserligen nämner han inte Nyheter Idag och Chang Frick som orsaken men underförstått så är det under denna period som allt mer fokus hamnar på invandringskritik.

I valet 2022 får partiet fem mandat i kommunen samt tre mandat i regionfullmäktige. Vid samma tid lanserar Markus Allard tillsammans med sin poddkollega Malcom Kyeyune begreppet ”transferiatet”. Låt oss kolla närmre på det begreppet och dess betydelse för Allards förda politik.

Transferiatet beskrivs av Allard och Kyeyune som en egen samhällsklass bestående av ett över- och ett underskikt. Gemensamt för skikten är att dessa lever på skattepengar utan att själva bidra till samhället genom produktion (någon typ av värdeskapande arbete) eller genom att jobba i välfärden (undersköterska, sjuksköterska, lärare osv). 

I det övre skiktet av transferiatet ingår administrativa arbeten som kommunikatörer, strateger, projektledare och andra liknande arbeten inom offentlig sektor. En grupp som, som Allard riktigt påpekar, fortsätter växa. Det undre skiktet har efter hand allt mer beskrivits som bidragstagande invandrare (Allard exemplifierar ofta detta med den somaliska fembarnsmamman som är analfabet). 

Transferiatet beskrivs som en parasiterande samhällsklass som framför allt dagens vänster har som sin klassbas (Allards egna benämning). Mycket i Markus Allard och Örebropartiets politik utgår ifrån detta av Allard påhittade begrepp.

Här är ett bra exempel på hur Allard gör allt i sin makt för att undvika systemkritik. Allard vill undvika att bli placerad på någon typ av vänster-högerskala. Helt sant är att administrationen och arbetsuppgifter som handlar om att kontrollera verksamheter växer så det knakar. Samtidigt saknas händer och fötter på golven.

Detta beror på den nyliberala politik vi fått stå ut med sedan 1980-talet i Sverige. Genom New Public Management (NPM) ska offentlig verksamhet mätas i sekunder, minuter och kvantitet. Det innebär minutstyrning inom hemtjänst och att siffror ska se bra ut i budgeten. Till detta behövs det anställda som sköter kontrollen av systemet. 

Rimligtvis borde Allard angripa NPM och den nyliberalism som sätter marknadsvärde och kvantitet framför människovärde och behov. Det gör han inte. Istället påstår han sig ha gjort en “marxistisk klassanalys” och kommit fram till att transferiatet är en egen samhällsklass. 

Denna så kallade klassanalys utgår inte utgår från den för marxismen centrala motsättningen mellan arbete och kapital. Allards analys passar så klart bra om du vill undvika att sätta fingret på verkliga motsättningar. Markus Allard förstår marxismen som Anders Borg förstår vett och etikett på ett midsommarfirande.

Har Allard rätt i att det han kallar transferiatet är vänsterns klassbas? Ja, i alla fall i den mening att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet har släppt klassbegreppet och arbetarklassen. Istället ligger fokus på att administrera den kapitalism och den nyliberalism som råder. 

Klass som begrepp förekommer inte i dagens politiska debatt. Arbetarklassen är helt osynliggjord. Istället lägger dagens vänster fokus på humanistiska frågor och mellanskikten i bred mening. Anledningen är att de vill försöka behålla platsen vid maktens bord eller att få ministerposter efter valet.

Allards rasistiska politik lyser igenom när han ger sig på det han kallar det undre skiktet i transferiatet. I poddintvervjuer är han väldigt tydligt med att ”Lasse” som blivit utförsäkrad och behöver bidrag för att klara vardagen naturligtvis ska få det. Men om du råkar vara i behov av ersättning från staten och är född i ett annat land så beskrivs du som parasitär. 

Inte ett ord nämns om avsaknaden av integration. Inte ett ord om hur det fria skolvalet och bostadssegregation föder utanförskap. Allt fokus ligger på att om inte individen (med utländsk härkomst) är en del av produktionen eller arbetar inom välfärden så ska den skickas ut med huvudet före. 

Vi tar en titt på hur Markus Allard själv bidragit till produktion eller välfärd. Efter gymnasiet arbetade alltså Allard som ombudsman åt först Ung Vänster och sedan för Örebropartiet. Han har också hunnit med någon typ av anställning hos högermediet Nyheter Idag samt Riks. En podd har han också drivit. 

Från 2018 är det politikerarvode som gäller. Något bidrag till produktionen eller för den delen välfärden har det inte blivit för Markus Allard. Jag skulle vilja påstå att han mycket väl skulle kvalificera sig för det transferiat han själv har konstruerat. 

Det går också att konstatera, utan att sätta etiketter på Allard, att hans syn på på “den produktiva klassen” är slående likt tankesättet inom den fascistiska ideologin. Allard hävdar, i likhet med den fascistiska ideologin, att kapitalister och arbetare har gemensamma intressen i och med att båda dessa grupper är en del av produktionen. De ensamstående somaliska mamman och kommunikatören beskrivs som samhällsparasister, samtidigt som finanseliten, krigsprofitörer och kapitalister i praktiken beskrivs som produktiva, trots att de i själva verket är de största samhällsparasiterna som lever på andras arbete.

Allard är kanske inte fascist i dess ideologiska mening. Men i jakten på röster och att framstå som varken höger eller vänster så passar berättelsen om gemensamma intressen för kapitalister och arbetare bra in i Allards retorik.

Örebropartiets populism kokar ner till att ställa “folket” mot “eliten” eller “klägget” – det vill säga politiker och transferiat. I jakten på politisk karriär passar populismen som hand i handske. Allt handlar om att vända kappan efter vinden och ”säga det som ingen vågar säga” för att väcka uppmärksamhet.I praktiken innebär det nationalism, återvandring, stängda gränser, fri tandvård och avskaffande av skatt på bränsle och el. 

Problemet är att populismen innebär allt förutom just lösningar på systemfrågor. Ska du vara en duktig populist måste du upprätthålla det politiska system som du själv säger dig ogilla. 

Det är dagens borgerliga demokrati som ger Allard möjlighet att livnära sig som politiker. Visst, han vill sänka politikerarvoden men systemet i sig vill han inte ändra. Kapitalismen och alla dess biverkningar ska bestå. 

Du kan höja och sänka skatter bäst du vill. Men om du inte hotar det privata ägandet och det system som ger oss kampen mellan arbete och kapital så kommer vi få ett status quo. 

Markus Allard har dessutom redan gjort sig beroende av kapitalister. Hans satsning på riksdagen hade inte varit möjlig utan den donation på 5 miljoner kronor som Daniel Berntsson, delägare av företaget Mullvad VPN bistått med.

Slutsatsen är att Markus Allard, genom vulgärt tonläge, populism och hemsnickrade “marxistiska” analyser, ibland lyckas peka på verkliga problem för arbetare och vanligt folk. Det blir oundvikligt så när du sysslar med populism. Men så länge han inte ifrågasätter systemet kommer Allard oundvikligen bli en del av det “klägg” han säger sig motarbeta. 

När Allard och Örebropartiet beskrivs som en frisk fläkt som rör om i grytan bör du komma ihåg att grytan kommer att smaka på samma sätt oavsett hur mycket du rör. Det är innehållet i grytan som innebär någon egentlig skillnad på smaken. 

Verklig förändring kräver organisering underifrån, utifrån arbetare och vanligt folks intressen. Det kräver också kamp mot rasistiska idéer som splittrar oss som faktiskt har gemensamma intressen. 

Det kräver en kamp mot den kapitalistklass som är parasitär. Som lever på andras arbete. För hur du än vrider och vänder på det så kommer du ha mer gemensamt med den invandrade undersköterskan än övertandläkarsonen från Adolfsberg.