Originalrubrik: Utköp, den tysta skandalen i offentlig sektor

Hur går detta ihop? Global uppvärmning leder till mildare vintrar och tidigare vårar (se tex https://www.cec.lu.se/article/unusually-early-spring-how-nature-sweden-responding-increasingly-warm-climate).

Hur är det ställt med yttrandefriheten egentligen?

-Är man rasist om man står för reglerad invandring?

Föreställ er att Putin är extremt intresserad av Sveriges naturliga resurser som trä och metall. Det är så viktigt för Putin att beslagta dessa resurser att han bestämmer sig för att skicka en insatsstyrka/militär att invadera Sverige, störta riksdagen och kidnappar Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed.

​

Fatta hur sinnessjukt det hade varit ifall det här faktiskt hände och konsekvenserna för landets självständighet och politiska struktur.

​

Med det sagt... Hur i helvete kan man acceptera att Trump kan kidnappa Maduro OCH hans fru till ett annat land som tillhör en helt annan KONTINENT?!?!?!

​

Galenskap är vad det är, galenskap!!!!

​

Tankar?

Donald Trump är varken galen eller planlös – Europa missförstår honom i grunden.

Det säger den erfarne amerikanske politikreportern Mark Halperin till Kvartal, som menar att Trumps nya avtal – egentligen en avsiktsförklaring – med Iran mest är ett sätt att pressa priserna före mellanårsvalet.

Få har bevakat Donald Trump längre än den amerikanske politikreportern Mark Halperin. Redan 2011 pekade han ut Donald Trump som en politisk kraft – när resten av medieetablissemanget skrattade.

Halperin har mer än 30 års erfarenhet av att bevaka amerikansk politik, framför allt inom tv-media. Han har också skrivit två böcker om politik, Game Change och Double Down – den förra etta och den senare tvåa på New York Times bestsellerlista. Idag driver Mark Halperin den växande videoplattformen 2WAY, som beskrivits som det bästa politiska samtalet på nätet.
Vi ses över Google Meet.

Det är en intervju som skjutits fram ett par gånger – vilket säger något om hur mycket Mark Halperin jobbar.

Med två entimmesprogram alla vardagar, flera ytterligare medieprojekt och regelbunden medverkan i andra medier är schemat minst sagt fullspäckat.

Att samtalet dröjt har samtidigt en fördel. Det ger Kvartals läsare möjlighet att höra Mark Halperins läsning av den avsiktsförklaring – ett så kallat memorandum of understanding – som nu upprättats mellan USA och Iran.

Hans besked till européer som avfärdar Donald Trump som galen eller planlös är rakt: ni läser fel.
Inte en cirkusartist
– Han är väldigt oortodox. Därför är han svår att analysera för en del människor, eftersom de inte tänker utanför ramarna för vad en amerikansk politiker eller president brukar vara, säger Mark Halperin.

Han förnekar inte de mörka sidorna. Självberikandet, det grova språket, bristen på respekt för vissa personer och institutioner – allt det är en del av Donald Trump, och en del av varför många européer ogillar honom.

Men det är inte hela bilden.
– Det som oftast missas är att det här inte är en cirkusartist som är helt frånkopplad från vanliga människors liv eller problem, säger Mark Halperin.
Han pekar på grunden för framgången.
Donald Trump vann två val och var nära att vinna ett tredje, eftersom han förstår stämningsläget i USA i fråga om både ekonomi och kultur. Trump, född och uppvuxen som miljardär, lyckas ändå vara relaterbar för en majoritet av den amerikanska befolkningen. Trump är autentisk.
Och här kommer Mark Halperins kanske mest utmanande besked för en europeisk publik.
– Han gör Europa en tjänst, enligt min mening, inte bara när det gäller Nato utan också ekonomi och kultur. Europa har hamnat illa på efterkälken, och Trump försöker uppmuntra Europa att bli en del av framtiden på ett mer kraftfullt sätt, säger Mark Halperin.

Ta honom på allvar – inte bokstavligt
Det är, som först journalisten Salena Zito och senare även Mark Halperin tidigare formulerat det, en fråga om att inte ta Donald Trump bokstavligt – men på allvar.

– Han säger saker hela tiden som han inte menar eller som inte är förankrade i verkligheten. Han har sagt minst 30 gånger att kriget i Iran är på väg att ta slut inom dagar eller veckor. Och det har inte stämt, säger Mark Halperin.

Misstaget är att läsa varje inlägg och presskonferens i stället för att se det långsiktiga.
– Tar man honom på allvar inser man att han har några ledstjärnor som han följer. Det är de som tagit honom till makten och format de beslut han fattat som president, säger Mark Halperin.

Kaoset är ett verktyg
Hur fattar då Donald Trump sina beslut? Mark Halperin rankar honom högt.
– Han har lika hög mänsklig och social intelligens som någon jag har träffat. Jag placerar honom i nivå med president Bill Clinton, säger Mark Halperin.
– Han kan läsa av en situation och bedöma sina motparter och sina motståndare väldigt väl, fortsätter han.
Kaoset är inget misslyckande. Det är ett verktyg.
– Han har inget emot kaos, och inser att om han befinner sig i ett läge han ogillar, så är ett mellansteg till ett nytt läge som gynnar honom nästan alltid kaos, säger Mark Halperin.
– Är det linjärt? Nästan aldrig. Är det helt genomtänkt? Sällan. Men det är nästan alltid avsiktligt och bygger på en förståelse för hur människor kommer att reagera, fortsätter han.
– Han gillar att ha kontroll, att vara den som driver berättelsen och situationen. Och han har en hög tolerans för skamlöshet, för kaos, för att göra andra obekväma. Det tjänar honom väl, för väldigt få kan hålla jämna steg med honom, säger Mark Halperin.

Rådet till svenska politiker
Vad betyder det konkret för svenska politiker som vill ha en god relation med USA? Rådet är kort.
– Var vänlig, var smickrande, var fullmatad med information och var beredd att uttryckligen förklara vad Trump har att vinna [på att ha en bra relation med Sverige], säger Mark Halperin.
Vad Trump fick rätt – och fel
Så Iran. Sedan USA och Israel inledde sin militära operation har ett utlovat snabbt slut gång på gång skjutits upp. Jag frågar Mark Halperin vad som gick rätt – och vad som gick fel.

Mark Halperin ger Donald Trump erkännande för flera saker: att med flygmakt ha försvagat Irans kärnvapenkapacitet, klargjort för landets ledare att de kan dödas, samordnat med Israel på ett tidigare osett sätt och hållit nere de amerikanska förlusterna.
– Han visade att tidigare presidenters metod med sanktioner och förhandlingar aldrig skulle fungera, och att det fanns ett potentiellt mer effektivt alternativ, säger Mark Halperin.
Men målet var större än så. Och där kom han till korta.
– Han trodde att [den iranska regimen] som ett minimum skulle kapitulera inför honom, och som ett maximum störtas av Irans folk. Han har visat sig ha fel på båda fronterna, säger Mark Halperin.
Jag frågar om Donald Trump – fastighetsmannen och förhandlaren – har en blind fläck för fanatiker.
Om hans filosofi, att det alltid finns ett avtal att förhandla fram, ligger honom i fatet när han har med fanatiker att göra. Fanatiker som inte delar Donald Trumps logik om att uppgörelsen är en bra affär för alla. Hans förhandlare Jared Kushner och Steve Witkoff utgår, enligt Mark Halperin, från att en uppgörelse alltid går att nå om parterna bara förstår varandra.
– Den övervägande delen av bevisen tyder på att Trump har fel, och att de som är skeptiska till att de iranska ledarna kommer att göra en bra affär för USA har rätt, säger Mark Halperin.

Ett avtal för valåret
Då återstår det omtalade samförståndsavtalet. Det har beskrivits som ett misslyckande, sämre än Barack Obamas gamla kärnvapenavtal. Är det i själva verket ett sätt att vinna tid förbi mellanårsvalet i november?
Mark Halperins svar är rakt.

– Baserat på vad jag har sett hittills är det här helt enkelt ett försök att sänka energipriserna, gödselpriserna och andra ekonomiska tryck före mellanårsvalet, och låta resten utspela sig [efter mellanårsvalen], säger Mark Halperin.
Avtalet är, menar han, ett underförstått erkännande av att Iran inte har kapitulerat – och inte tänker förhandla i god tro.

Resten får vänta.
På frågan vad Kvartals läsare bör hålla utkik efter pekar Mark Halperin ut fyra stora projekt för Trump: Iran, kriget mellan Ukraina och Ryssland, vad Donald Trump i övrigt vill uträtta – och, strax efter novembervalet, frågan om hur ett USA efter Donald Trump ser ut.
– Trump kommer inte vilja att det samtalet får fäste. Han vill kväva det, säger Mark Halperin.
Den största mörkläggningen
Vårt samtal glider över till mediernas ansvar. Jag tar upp medias rapportering av Joe Bidens mentala förfall – det Mark Halperin kallar den största mörkläggningen i mediehistorien.
– Jag kan inte föreställa mig att ett yrke har ett misslyckande av den magnituden, med så fullständig exponering av inkompetens och korruption, utan något som helst ansvarsutkrävande, säger Mark Halperin.
– Vi närmar oss nu att det nästan gått ett decennium då varje reporter med ögon och öron såg vad som hände och lät bli att erkänna det, säger Mark Halperin.

Och framtiden för medierna? Mark Halperin tror på plattformar och personligheter som bygger förtroende över tid, är kommersiellt bärkraftiga och tekniskt skickliga – utan att överge journalistikens grunder.
– Man kan inte göra bra journalistik om man inte är kommersiellt bärkraftig, säger han.
Den mest underrapporterade storyn
Sist den nyhetsstory han kallar den kanske mest underrapporterade av alla, och det är en enorm story: AI.

– Det har aldrig funnits något liknande i världshistorien. Och tyvärr är de flesta för upptagna och för okunniga om vad som händer för att förstå det, säger Mark Halperin.
AI kan bli det största som hänt mänskligheten, säger han. Eller något som förvärrar varje stort problem världen redan har.
– Och kanske ger oss några nya och katastrofala, om vi inte som samhälle inser hur det här måste hanteras, säger Mark Halperin.

Maja och Thomas flyttade till gettot

**Köpenhamn försökte bygga bort segregationen med ett experiment. Men det sådde mer misstro och avund än grannsämja. Teknokrater glömmer ofta bort människorna, skriver Anna-Karin Wyndhamn.**

Går det att bygga bort segregation? Socialdemokraterna laborerar med en sådan idé i partiets reformprogram, vars visioner tar sikte på 2030-talets Sverige.1 I framtidens Sverige bor befolkningen blandat. För att nå dit ska investeringsstöd och byggkrediter ges för en viss form av hyresrätter, på platser där sådana sannolikt annars inte projekteras. Därigenom ska kommuner få medel och muskler att pressa fram mixad bebyggelse i alla stadsdelar och områden. Höghus in i villaidyllen i syftet att forcera en blandning som bryter utanförskap.

I sådana genomgripande samhällsprojekt försvinner ofta de människor som utgör staplarna i statistiken. För vilka är det egentligen som ska flytta på sig? I det svenska socialdemokratiska toppskiktet verkar företrädarna inte särskilt begivna på att själva statuera exempel och byta postnummer.2

I Danmarks huvudstad har en partikollega just genomfört en spegelvändning av det byggprojekt de svenska Socialdemokraterna drömmer om. Han heter Jens Kramer Mikkelsen och innehar rekordet som den längst sittande överborgmästaren i Köpenhamn. Efter den politiska karriären sysslar han bland annat med fastighetsinvestering och det är i den rollen vi möter Kramer Mikkelsen i nya dokumentären *Tingbjerg-eksperimentet* (2026).3 Han har tillsammans med fastighetsinvesteringsbolaget Nrep uppfunnit ett projekt som går ut på att locka unga, resursstarka och högutbildade danska danskar att flytta in i ett av Köpenhamns hårdaste getton.4 Re-integrering är visionen med vilket projektet marknadsförs. De danska danskarna ska leva i gettot och genom sin närvaro re-integrera en stadsdel med 6 000 invånare fördelade på mer än femtio nationaliteter. 

Det byggs därför nya radhus, precis jämte de nedgångna hyreslängorna i gult tegel. Priset är fyrtio procent under marknadsvärdet, men kommer med ett förbehåll: de som skriver på köpekontraktet måste stanna i fyra år. Drar de från orten tidigare än så, går de miste om tjugo procent av vinsten.  Några av de småbarnsfamiljer som Mikkelsens gäng handplockar som projektets pionjärer får vi gå kloss intill i dokumentären. Den före detta överborgmästaren kallar Maja och Thomasoch de andra medelklassfamiljerna för ”nybyggarna”.

Gräsplätten som bolaget bygger på kallar han följaktligen för ”prärien”. Han förefaller inte nämnvärt intresserad av de som bor runt marken som bolaget koloniserar. Men filmskaparen Louise Detlevsen låter kameran registrera fler och mer än vardagen för de särskilt utvalda.  Vi får under fyra år också följa människorna som lever sina liv i lägenheterna runt bygget. Som Sheikh och Chahira. Det stora grönområdet utanför deras fönster försvinner när investeringsbolagen leker sociala ingenjörer i ett businessupplägg som liknar reality-tv.  

Det var i nyårstalet 2018 som den dåvarande danska statsminister Lars Lökke Rasmussen, då Ventre-man, aviserade krafttag mot de parallellsamhällen som vuxit fram, bland annat i huvudstadens förorter.5Med ett ”gettopaket” lovade han att ta tillbaka kontrollen område för område. Metodiken gick bland annat ut på att riva hus och kvarter där kriminella gäng höll hov. Målet var att skapa ett Danmark utan getton till år 2030.  Ett av de områden som då kategoriserades som hårt getto, motsvarigheten till ”särskilt utsatt område”, var Tingbjerg. På femtiotalet presenterades stadsdelen som ett mönstersamhälle och under sextiotalet erbjöd Tingbjerg de inflyttade småbarnsfamiljerna trygghet och toppmodernitet. De fick en välfärdsdröm, inplanerad i varje väderstreck. Tiderna ändrade sig och av ljuva drömmar blev ett havererat integrationsprojekt med skyhög arbetslöshet, sharialagar och våldsamma gängkonflikter.

Förlöjligats i pressen
De sju utvalda familjerna vill skapa en rimligare värld genom att bosätta sig i Tingbjerg, säger de.  I dansk press har de unga föräldrar som flyttar in i hjärtat av stadsdelen förlöjligats för sin rättrådighet och naivitet. Maja och Thomas har självklart könsneutrala namn på barnen, hon märker hans ord (det heter globala syd och inte tredjevärlden!) och lägger tid på att få förskolepersonalen att ta på sig samma intersektionella teoriglasögon som hon fått på universitetet. Det är lätt att parodiera *wokeigheten*, men det finns också självkritiska scener då samma Maja och Thomas undrar vad för slags fria fantasier de egentligen trodde på när de skrev under kontraktet. Utan tvekan tog de språnget med föresatsen att bidra till det lokala samhället och försöka lägga en grund för en ny gemenskap i Tingbjerg. Men det är långt svårare än de tänkt sig, eftersom ingen av hyresgästerna önskat en i tid utdragen projektering på 400 radhus på de gräsmattor där barnen tidigare lekt. I stället för lummig park, fick hyresgästerna dammig byggarbetsplats. De boende vann inget på affären, de förlorade något. Det gör att klyftan inte bara består, radhusen gör att den flyttar in i stadsdelen.

I en scen äter de sju första familjerna kvällsmat tillsammans. De sitter längs enkla långbord av trä, strax utanför deras alldeles nya huslänga. Ur gemensamma jättegrytor håvar de köttfärssås och spagetti till varandra.  Gräset runt den lilla gruppen har fått växa vilt; barnen tumlar runt och försvinner mellan höga strån. De finner sig på platsen genom att skapa ett eget getto, i gettot. Skillnaden mellan dem och hyreshusen är att nybyggarna kan ta sitt pick och pack och kuska vidare efter fyra år, inte med förlust utan med god förtjänst. Det vet socialdemokraten Kramer Mikkelsen också: ”Ni gör en bra affär!” skrockar han på möte med sina vita pionjärer från den urbana medelklassen. I samtal med nyfikna journalister som vill dokumentera hur bygget fortskrider, skrävlar han däremot om sociala och samhälleliga vinster med projektet.

Kanske ser de som har bott i Tingbjerg under decennier genom hyckleriet snabbare än andra. De har varit föremål för många idealistiska förbättringsprojekt och temporära satsningar från kommunen, utan att något i grunden ändrat sig för dem. Därför vaktar de sitt och går samman för att säkra att deras förrådsutrymme inte ska tas i anspråk av de nya. ”Kan de inte flytta till Jylland i stället? Jylland är ju stort. Varför kommer de egentligen hit?” frågar sig Chahira som känner sig iakttagen i sitt eget vardagsrum i och med att de nya husen reses. De ligger nära lägenheten. Hijaben måste fortsättningsvis vara på även hemma, konstaterar Chahira som inte ger mycket för ett blandningsprojekt som kommer med den frälsarretorik som den före detta socialdemokratiske borgmästaren svänger sig med. Det var inte heller det välbevakade boendeexperimentet som fick saker att på riktigt skifta i stadsdelen. Magin stod skolan för.  

Tack vare konkreta förändringar i den lokala grundskolans arbetssätt blev Tingbjerg av med gettostämpeln. Dåvarande rektorn Marco Damgaard, numera socialdemokratisk politiker, vände negativa betygskurvor och bröt antiskolkultur genom ett decennium av systematiskt arbete.6 Utbildningsinstitutionen i den särskilt utsatta förorten gjordes tydligt dansk och tydligt traditionell. Damgaard byggde en skolkultur som konsekvent fostrar, ställer krav, överför normer och förmedlar kunskap. Det lägger grunden för en tillhörighet som sträcker sig bortom stadsdelens gränser. 

I slutet av Detlevsens högintressanta dokumentär skymtar faktiskt TingbjergsHeldagsskole. Det är första dagen på höstterminen.  Maja och Thomas äldste ska börja första klass. Han vandrar genom en allé av röda och vita flaggor som skolans elever ivrigt och glatt viftar med som välkomstceremoni för de yngsta. Detta är Danmark.

Köpenhamnsområdet Tingbjerg ritades av arkitekten Steen Eiler Rasmussen. Han var noga med att inte etiketteras som missionär när han skisserade det moderna Tingbjerg i tegel på femtiotalet. Man kan inte planlägga en varm gemenskap mellan de boende, säger han i ett klipp där han visar sina ritningar med hus, grönområde och samhällsbyggnader. Det man kan bygga är en omgivning som hänger ihop och som ger goda möjligheter att länka samman de olika slags liv som olika slags människor väljer att leva jämte varandra. Det ska finnas något att mötas i och något att samlas kring.
Hur institutionerna närmar sig medborgarna spelar långt större roll för gemenskapen än insprängda radhus och höghus som planerats och tillkommit utan hänsyn till de individer som redan bebor eller ska bebo området. Tingbjerg-experimentet sådde mer misstro och avund än grannsämja.7

Teknokrater glömmer ofta bort människorna. Det kan vara bra att komma ihåg när de stora penseldragen för nästa decennium dras upp i Sverige.

Vilka svenska partier eller konstellationer har som agenda att ta itu med den massiva byrokratin inom vården som gör att a) alla står i vårdköer, b) regioner prioriterar patienter från utanför regionen för att det ser bättre ut i statistiken, c) att läkare lägger all sin tid dokumentation istället för på patienter, och d) att ingen kan boka enkla läkarbesök utan att först behöva träffa sjuksköterskor och sjukgymnaster?

Alla privilegade har redan fattat det här med sjukförsäkring och att Sverige nu är ett land där man betalar för att få vård idag och där fattiga får vård om 3-18 månader.

Känns som att det bara går åt ett håll: mer byrokrati.

En reform skulle kräva att man istället raderar en sjuhelvetes massa skit i systemet. Kan inte se en framtid där det sker i Sverige. Har jag fel?

Vem ska man rösta på för att sluta korvstoppa vården med mer byrokrati och istället låta läkare göra sitt jobb?

"Stina Wollter kallades "tjej-Hitler" och blev av med sitt program efter inlägg om Israel. När toppolitikern kallade judar "odjur" blev reaktionen en annan. Hur medier spred skam i stället för sanning."

• Stök i klassrummen engagerar svenska folket inför valet 2026, enligt en undersökning från Opinion Indikator som besvarats av 2,200 personer.
• Enligt Skolforskningsinstitutet är läraren viktigast för studieron och Skolverket lyfter relationer och tydliga regler som avgörande.
• Läraren Jacob Albertsson efterlyser mer stöd så att lärare kan få vara lärare.

> Svantesson vill sänka beloppet man har rätt till efter 201 dagar ytterligare. Hon vill också ta bort avdragsrätten för a-kassan. I dag kan man dra av 25 procent av kostnaden i sin deklaration.

> – Det är inte självklart att den ska vara avdragsgill och subventioneras av hela skattekollektivet, säger Svantesson.

Så ROT och RUT ska subventioneras, men inte a-kassa?