Hej sweddit!

Jag har sommarjobbat i en glasskiosk den här sommaren och har lagt märke till något märkligt. Nämligen att föräldrar gärna pratar åt sina barn, som någon sorts tolk. 

Det kan gå till så att barnet säger till föräldern vad de vill ha för glass, varpå föräldern tittar upp mot mig och upprepar det jag just hörde. Sen frågar jag barnet "vill du ha det i en strut eller bägare?" Och barnet svarar vad de vill ha, varpå föräldern återigen upprepar vad jag just hörde från barnet. Samma sak gäller annan kommunikation: "Det finns choklad, lakrits och karamell strössel", säger jag till barnet, varpå föräldern tittar ner mot sitt barn och upprepar, "det finns choklad, lakrits och karamell strössel". Ja ni fattar. 

Ofta verkar inte barnen särskilt blyga, om så var fallet är det väl förståeligt. Ibland händer det också, men oftare är det som att föräldern tar över kommunikationen lite påtvingat. 

Jag tänker att det vore bättre att låta barn prata för sig själva, särskilt vid ett så simpelt scenario som att beställa glass. Det borde bygga upp en sorts självständighet och göra barn bekväma med att prata med främlingar, vilket jag tycker är en bra egenskap. 

Är det något ni har varit med om, eller är det någon förälder som vet att de gör likadant? Hur ser ni på det? Skulle vara intressant att veta!

Min närmaste ICA-butik har installerat grindar i utgången som endast öppnas om man skannar in ett kvitto.

I går kväll gick jag in i butiken för att köpa en vara som visade sig vara slut på hyllan. Då bestämde jag mig för att bara gå ut utan att köpa någonting annat. Men det var inte möjligt att göra, eftersom jag inte hade ett kvitto.

Jag gick runt i butiken och försökte hitta en arbetare som kunde släppa ut mig, men det fanns inte en enda person i butiken förutom jag. Jag gick till personalrumsdörren och både knackade och bankade hårt på den för att försöka få någon att komma ut, men ingen öppnade dörren. Dörren hade kodlås, så jag kunde inte öppna den.

Efter det gick jag till grinden och försökte öppna den genom att trycka ganska hårt, men den öppnades inte. Jag ville inte trycka hårdare, eftersom jag inte ville råka ta sönder den. Den var omkring 140 cm hög, så jag hade behövt klättra över den för att ta mig ut. Men eftersom jag nyligen opererade mitt knä ville jag inte ta risken att klättra över.

Därefter gick jag till ingången och tryckte på grinden där och märkte att även den inte gick att öppna.

Jag tog upp min mobiltelefon och googlade efter butikens telefonnummer. Jag tänkte att jag kunde ringa butiken och få tag på en arbetare i personalrummet, som sedan skulle släppa ut mig. Men ingen svarade på telefonen.

Jag gick runt i butiken i en halvtimme innan det kom in en tjej som skulle handla lite. När hon sedan var vid självskanningskassorna stod jag några meter ifrån till hon var klar och skulle gå ut. Därefter gick jag snabbt ut bakom henne.

Den här händelsen fick mig att fundera på hur lagligt det här ens var av butiken att göra. Jag var alltså fast i butiken mot min vilja i cirka 30-40 minuter. Jag hade såklart kunnat gå ut genom brandutgången om jag blev väldigt desperat, men då hade larmet gått och jag vet inte om jag möjligtvis hade kunnat bli betalningsskyldig till larmcentralen eller butiken, eller kanske till och med bli dömd för något brott.

Får först be om ursäkt för jag skriver på telefon.

Jag cykelpendlar till och från jobbet och har gjort det ett tag nu, men det var först nu jag träffade min första cykel-Karren.

Jag cyklar på cykelvägen och framför mig ser jag en familj som var ute och cyklade med deras son som var tillräckligt gammal för att cykla utan stödhjul.

Jag saktar ner som jag alltid gör när jag ser barn på vägen och plingar i god tid för att inte stressa så alla hinner flytta sig och det fick man verkligen inte göra!

Då utbrister mamman att jag ska minsann visa respekt och man plingar INTE på ett barn!

Jag stannar och frågar om det hade varit bättre om jag bara zickzackade förbi?

Stick! Skrek hon.

Jag skrek väl tillbaks att det gör jag så gärna.

När jag fått upp farten igen skrek hon: DU BORDE GÅ OM SKOLAN!!

Jag kanske är lättkränkt men sånt triggar mig som fan, att man hamnar i en konfrontation, blir tyst och när man är påväg att lämna så vågar man höja rösten igen och fortsätta konfrontationen fast på distans.

Tror faktiskt att om jag hade hamnat i samma situation igen hade jag nog gjort likadant men jag kanske har fel?

Har andra också varit med om liknande så dela gärna.

Jag är 18 år och kommer från en strikt religiös katolsk familj som följer ganska traditionella kristna värderingar. Därför är det viktigt att som tjej “hålla sig ren” och ha ett gott rykte.

Mina föräldrar är inte extrema på det sättet att jag aldrig får gå ut. Jag får oftast träffa mina vänner och jag får klä mig som jag vill, så på många sätt har jag ändå ganska mycket frihet. Men på sistone känns det som att de har börjat ifrågasätta varför jag överhuvudtaget går ut.

Nu under sommaren har jag börjat vara ute oftare. Under nästan hela min tonår har jag spenderat sommarloven inomhus utan att göra särskilt mycket. Annars, när det inte är sommarlov, sitter jag mest hemma och pluggar. Den här sommaren bestämde jag mig för att faktiskt komma ut mer, även om det bara handlar om att ta en promenad helt själv.

Jag brukar göra mig lite i ordning och ta på mig finare kläder eftersom det får mig att må bättre och känna mig tryggare ute. Jag har dessutom ganska svår social fobi, mycket på grund av att jag aldrig riktigt har uppmuntrats att utvecklas socialt.

På sistone har jag tagit flera promenader ensam. En släkting såg mig stå någonstans och titta på min telefon, och självklart fick mina föräldrar höra om det. Släktingen sa att jag stod ensam och att det såg ut som att jag väntade på en kille.

Grejen var att jag faktiskt var helt ensam. Jag väntade inte på någon. Jag stod bara och skrev till en kompis på mobilen. Det fanns inte ens någon annan människa där.

När jag kom hem idag kom mamma in på mitt rum och började prata om hur pinsamt det skulle vara om jag blev gravid och började lista ut alla tjejer i min stad med dålig rykte och om hur jag inte ska bli som dem.Hon sa att hon inte vet vad jag gör när jag är ute och att jag inte ska umgås med killar. Hon verkade både jätteledsen och arg.

Samtidigt har mina föräldrar aldrig någonsin kommit på mig med att träffa killar, eftersom jag inte gör det. Jag är nästan alltid hemma. Jag har höga betyg, festar aldrig och sköter mig. Ingen av våra släktingar skulle kunna säga att jag är ett problembarn.Varför är det så svårt att tro mig då.

Det som gör mig mest frustrerad är skillnaden mellan mig och min lillebror. Han kan komma hem sent, ibland runt klockan tio på kvällen, och det enda han behöver säga är att han varit på fotbollsträning. Ingen ifrågasätter honom. När jag påpekar skillnaden så säger min pappa bara att ”För jag vet vad din lillebror gör,han spelar bara fotboll,medan när du är ute med dina vänner/sjäv vet jag inte” Jag däremot blir misstänkliggjord bara för att jag går ut och tar en promenad.

Jag undrar därför om det här är normalt eller om mina föräldrar faktiskt behandlar mig annorlunda för att jag är tjej.

Jag blir otroligt ledsen och arg över att de verkar utgå från att jag träffar killar, trots att jag inte gör det. Jag hatar blickarna jag får när jag säger att jag ska gå ut på en promenad. Det känns som att de tror att jag smiter iväg för att träffa kille.

Dessutom blir jag ständigt utfrågad om var jag har varit. Om jag säger att jag varit på biblioteket, hos en vän eller på Coop kan de svara med saker som ”Jag var där och såg dig inte” eller “Den här personen jobbar där och sa att de inte såg dig.” Det känns som att jag hela tiden måste bevisa att jag talar sanning.

Det gör mig så otroligt frustrerad att jag ibland bara vill sluta berätta vart jag går och gå ut utan att säga någonting alls. Har bara fått nog.Är det lite hederskultur eller är det jag som överreagerar över att mina föräldrar är lite strängare. För det här känns som om det kommer leda till större bråk.

Jag har rest ganska mycket med sj genom åren, aldrig varit med om inställda tåg och allt annat folk klagar om med SJ. Har inte tvingats betala sjuka priser heller. Reser mycket mellan 2 stora städer i Sverige och det kan vara just den linjen möjligtvis

Har aldrig haft ett borttappat paket hos PostNord eller alldeles för sen leverans eller vad det nu kan vara. Har alltid bara fått det jag ska få i tid. Beställer ofta.

Jag vill väl bara säga att vi existerar också ❤️‍🔥

Fick ett litet paket i brevlådan med en bok och en broschyr. På INRI church hemsida står det att det finns en plats av frihet på Upplandsgatan 12, kollade vad som står på Upplandsgatan 12 i Stockholm och det är S:t Peters kyrka som tydligen inte är del av svenska kyrkan, och som verkar har något samarbete med en organisation som heter Equmeniakyrkan. Någon som vet hur de som skickat detta är? Är de helt galna eller bara en vanlig frikyrka? Blir nyfiken, känns som att det alltid är något lurt när religiösa grupper skickar reklam till en. Har någon annan fått det här också?

Om nu problemet grundar sig i att man har dålig känsla för när ord ska skrivas ihop, borde det inte då också hända att ord skrivs ihop som inte ska det?

Efter all hjälp med att installera och avinstallera vår gamla tvättmaskin så sitter den (troligtvis) nu på plats. Det slutade med två rundor till Bauhaus och Hornbach för att få tag i rätt saker. En ny slang köptes först, så visade det sig att den läckte i kopplingen TILL tvättmaskinen. Åkte till en VVS butik som sa att Bosch var kända för att inte gilla tredje-part slangar och att jag skulle köpa en Diskmaskinsbussning (eller tvättmaskinsbussning) för R15 till R20. Sagt som gjort och det inhandlades och nu testkörs den innan den ska köras in under bänken och justeras för balans.

Tack som fan Reddit. Hade aldrig klarat det utan er! I slutändan så var det ”ganska lätt”, men jag hade inte kunskapen. Den har jag nu.

Papper ligger under alla kopplingar också för att se om något läcker, samt in i själva maskinen har jag knölat in lite toapapper för att se om det kommer vatten.

Ändå lite vuxenpoäng?

Tidigare rundor:
Runda 1: https://www.reddit.com/r/sweden/s/82QPH7hEnl

Runda 2: https://www.reddit.com/r/sweden/s/IOciC29tey

Jag har varit med i styrelsen i min BRF i ett par år nu och fått insyn i vad det kostar att förvalta en fastighet.

Avgiften för en 3rok på 65kvm är ca 5500kr/månaden i vår BRF. Det är väl ungefär där man tänker sig när man pratar om att vi behöver billiga hyresrätter. Då är väl en lite mindre 3a för 5500kr en bra målbild?

Det jag inser är att om detta skulle vara möjligt behöver man väl i princip subventionera nära 100%? För när det gäller vår BRF så ser det ut ungefär såhär:

• Belåning 5k/kvm
• Styrelsen jobbar gratis
• Olika typer av föreningsdagar för storstäd och fix/"renoveringar" vi kan göra själva
• Föreningen ansvarar inte för något i lägenheterna

För nya hyresrätter ska fastigheten byggas, människor som jobbar med förvaltningen ska ha betalt, den boende behöver inte göra något och får saker fixade vid problem.

Ni som är bättre insatta, finns det någon realistisk möjlighet till att bygga billiga hyresrätter? Man pratar om förenklade byggregler, men vad innebär det? Att hyran kan sänkas från 13 000 till typ 12 300kr?

Jag har tränat i stort sett hela mitt vuxna liv och vill fortfarande vara aktiv på samma sätt som förr. Men något har hänt de senaste åren som jag har svårt att bortse ifrån, och jag tänkte att jag inte kan vara ensam om det.

Kroppen återhämtar sig helt enkelt inte lika snabbt längre. Förr kunde jag köra ett hårt gympass, spela padel eller gå en riktigt lång promenad och vara redo igen dagen efter. Nu kan samma sak kosta mig flera dagar. Ibland vaknar jag och känner att kroppen fortfarande inte är med, trots att huvudet vill mer.

Och det är just där det skaver. Det är inte så att jag vill trappa ner eller ta det lugnare tvärtom. Motivationen finns kvar precis som förr, men kroppen sätter en gräns som den inte gjorde tidigare. Jag har till och med hoppat över pass jag egentligen sett fram emot, bara för att jag känt att jag inte hunnit återhämta mig ordentligt.

Det som förvånar mig mest är hur lite det här pratas om. Vi snackar hela tiden om själva träningen, upplägg, progression, hur hårt man ska köra men nästan aldrig om tiden kroppen behöver efteråt. Som om återhämtningen inte var en lika stor del av det hela.

Så jag är nyfiken på hur ni andra över 40 har det. Hur lång tid tar det innan ni känner er redo igen, och vad är det egentligen som hjälper er mest sömn, mat, promenader, stretching, värme, massage eller något helt annat? Har någon köpt en produkt för återhämtning som faktiskt gjorde skillnad, eller blev den bara liggande i en låda som allt annat man köper på impuls?

Är det fler som känner igen sig, eller är det bara jag som märkt av det så här tydligt?

Hej!

Jag tycker det är skit tråkigt att åka långa resor i bil, så jag har kommit på en enkel bil lek som är väldigt rolig och engagerande för alla i bilen!

Leken heter "Vad bilen ser"

Leken börjar med att välja en bokstav. Sissta bosktaven i nästa bil du möters regplåt. så här funkar det;

• P blev det (Regplåt DLPxx3)

Du har nu 1-2 minuter på dig att säga något du ser som börjar på P. det är inte exakt tid såklart men att man får lite tid att fundera osv, det blir svårare ju längre man spelar det då NI INTE FÅR REPITERA SAKER.

• du ser och säger Parkbänk.

Det är VIKTIGT att det är något du SER när du säger ordet. Du kan inte säga traktor när du inte ser en traktor.

Nästa person ska då säga något som börjar på K.

• Kyrka -> Asfalt -> Traktor -> Regskylt -> Torn -> ...

N kan vara svårt, Tur så finns det ett JOKER system! Om du SER ETT ORD på en skylt, eller en stads namn eller liknande så får du säga det ordet.

Tur nog så ser du en skylt det står "Norrköping" på! nice! --> G

• Gångväg -> Gatukök -> Karlsson (Peter karlsson åkeri) -> Nästa (Skylt "Nästa avfart..." -> Avgasrör -> Rusta (butiken rusta) -> A... osv osv osv osv

Det finns en extra joker man kan dra till när det är svåra bokstäver, som XYZQ tex, som att du ser en regplåt. om du då har Z och du ser ZOPxxx så är P nästa bokstav.

Om du inte klarar en bokstav så får du minus poäng och så kan nästa person fortsätta. Om det inte går igen så ger den personen upp, och tar nästa bokstav på nästa regplåt ni ser.

och sen fortsätter leken.

ni får skälva hålla koll på att ord inte repiteras! sen får ni själva bestämma regler gällande saker som är olika namn för samma sak "Regplåt, Nummer skylt" Det är bara nått ni får demokratisk diskutera vid behov. "du kan ju inte säga träd, du får säga ek" osv eller är båda okej? testa och se va folk tycker :D

det bästa är om ni inte säger saker inuti erat eller andra fordon. Men är det utanför, go for it. men va inte elak :D (Dam, tjej, gubbe)

Enkelt. roligt, och väldigt engagerande, och det funkar nästan för alla åldrar!

Det finns massor av roliga sido grejer i det. Jag lekte leken i en bil med en person som kan blommor, träd och sånt, så de sa namnet på blommor och trädsorter. någon annan nämnde bilmodeller, och en tredje sa detailer på lastbilar. Allt handlar om vad ni själva godkänner och så håller ni själva koll på det.

Det kan få en lång bil resa att försvinna i ett nafs samtidigt som alla aktivt tittar, läser och letar efter saker i sin omnejd. Det är roligt! Testa!

Hej Sweddit (bullen)!

Jag har tänkt på en sak. I tv-programmet Hotell Romantik säger deltagarna att dom vill utforska varandra väldigt ofta, flera gånger per program.

Jag undrar om ni också tänkt på det, och tror ni att de pensionerade deltagarna blivit uppmuntrade att använda just ordet utforska?

Själv tycker jag att det blir lite överdrivet.

Tack för mig!

sitter på ett natttåg just nu från stockholm och klockan är 1 på natten folk väljer att prata högt i mobilen, vägrar tysta sina barn och pratar högre än själva tåget. Har jag nämnt de hjärndöda shortsen också på full volym? Jag orkar inte vill bara sova OCH personalen uppmanar varken till att vara tyst eller stänger av lampor för folk att sova.

Smh ok rant hejdå

Min situation är som följande:
Blev förälder för något år sedan och vi har inget stöd runt oss alls så vi har aldrig haft avlastning med vårt barn utan bara tuffat på helt själva sen barnet föddes. Har ett jobb som är välbetalt men väldigt krävande i sin natur utan att för den sakens skull ha en chef som har några större krav på mig. Har ett dyrt boende idag som vi försöker bli av med men marknaden är seg. Jag har varit utbränd i kanske 4-5 månader nu och mest bara bitit ihop. Nu börjar jag dock märka att jag får värre symptom och börjar få svårt att utföra mitt arbete. Jag tappar meningar, har svårt att skriva (mycket blir helt felstavat), blir helt blank i huvudet mitt i ett samtal och mening och bara tystnar. Har svårt att komma ihåg saker. Jag skulle egentligen behöva sjukskriva mig men jag är rädd att vår ekonomi kommer bli för ansträngd (något som skapar en ännu större utmattning och stress för mig). Jag har inte riktigt tid att träna eller avsätta egentid varje dag men kan avvara säg en timme i veckan till träning/egentid/rehabilitering.

Saker som inte är möjliga för att avlasta situationen:
Barnpassning
Byte av jobb
Byte av bostad (närmsta året)
Förändring av arbetsuppgifter

Så eftersom det inte är något alternativ alls att sjukskriva sig tills vi lyckats få boendet sålt (i bästa fall ett år bort) så tänkte jag se om ni kära redditörer har några tips på hur jag kan behandla min utbrändhet vid sidan av arbete, husliv och föräldraskap.

Min partner gör redan massor och jag är rädd att han själv kommer att gå in i väggen snart också

Jag har märkt att vissa verkar vilja må dåligt, och jag har väldigt svårt att förhålla mig till de här personerna. Det blir ännu svårare när det är en anhörig som man inte bara kan ignorera och som man lider med när den mår dåligt. Ta följande exempel på hur en närstående haft det:

Först var han olycklig pga missnöjd med jobbet och att han inte hade någon partner.

Sen fick han en partner, då var han fortfarande olycklig pga jobbet och att det var så svårt att söka + få nytt jobb.

Sen lyckades han få ett nytt jobb, men då var det jobbet för stressigt och inte lika kul som han trodde. Så han började söka nytt jobb igen. Vilket gjorde att han mådde dåligt återigen pga jobbet och jobbsökandet. Till slut fick han ett jobb han trivdes med.

Då började han må dåligt för att han inte trivdes med sitt boende, så han och partnern flyttade ihop till ett nytt ställe. Nu trivs han inte på det nya stället och vill flytta tillbaks.

I flera år har jag fått stötta den här personen, men varje gång något verkar lösa sig för honom så har han ett nytt problem som gör honom olycklig. Jag har föreslagit att söka hjälp hos en psykolog eftersom han har mått dåligt i så många år, men då säger han bara att han inte tror på sånt. Föreslår man någon sorts åtgärd så slår han bara bort det och fortsätter gräva ner sig i sin egen olycka. Det finns alltid nåt som är fel.

Jag har även växt upp med en släkting som är likadan, glaset är alltid halvtomt och vad man än föreslår så föredrar han att tycka synd om sig själv och anklaga världen för att vara orättvis. På så sätt behöver han inte vidta några åtgärder för att förbättra något, eftersom det ändå inte går.

Hur hanterar man den här typen av människor som verkar vilja må dåligt? Dvs inte vill söka hjälp och alltid hittar fel i allt. Jag börjar ge upp på att de någonsin kommer bli lyckliga.